If I could turn back time..

--- 11:33 ---

Sitter här och tittar på Oprah på min lediga dag. Dagens avsnitt handlar om "Do You!", d v s dom samtalar med en grupp människor som har gått emot vad omvärlden har sagt bara för att de brinner för något speciellt. En tjej fick t ex höra att hon var tondöv, att hon inte hade någon talang inom musiken och hennes mor bad henne att fortsätta med sin utbildning och bli sekreterare istället.
Hon lyssnade inte.
Idag är hon en utav världens mest uppskattade låtskrivare och har skrivit låtar som "I don't wanna miss a thing", "But I do love you" och "If I could turn back time".
Hennes namn är Diane Warren.

En annan man älskade att dreja och experimentera med lera, men fick höra att han var totalt talanglös och borde intressera sig för något annat.
Idag har han ett multimiljonföretag och säljer sina egna lergods.

Dom pratar om att man ska följa sitt hjärta. Att man skall göra det man brinner för. Att man inte ska låta sig tryckas ner utav omvärlden om det man gör får en att bli lycklig. (Kanske inte till den grad att det går åt skogen, men just så långt tror jag inte att det är någon utav er som tror att man ska gå.)

Jag har gjort ett val i mitt liv som jag ångrar djupt. Ett val som jag gjorde för ganska precis sex år sedan. Ett val som för mig var helt fel. Någon sade "Ta det här. Du är alldeles för bra på det för att välja något annat."
And so I did.

Jag var sexton år och jag ångrar det fortfarande.

Jag har väldigt länge trott att jag inte har något som jag direkt brinner för. Inget sådan där riktigt, riktigt starkt intresse som många andra tycks ha. Jag har väldigt mycket som jag tycker är roligt, men ingenting som är sådär övermäktigt allt det andra.

"..när något gör att du känner dig levande.."

Jag började i vanlig ordning att skriva till min pojkvän att jag inte har något sådant, att jag inte har något jag verkligen brinner för.. Men denna gången stannade jag nästan direkt då det plötsligt slog mig tydligare än vad det någonsin gjort: Det har jag visst! Jag har något som jag brinner för, något som får mig att känna mig levande oavsett humör. Något som jag varken kan eller vill leva utan och något som alltid finns i min närhet eller vid min sida. Något jag aldrig är utan.

Musiken.



Jag var sexton år och valde bilden istället för musiken för att min mor sade att jag var för duktig på att teckna för att välja musik. Jag tänkte i min hjärna "Okej då. Jag har ju faktiskt inte spelat speciellt mycket instrument eller sjungit på scen, så varför inte?".

Åter igen: Fel val.

Dom säger att det inte är försent. Att jag fortfarande har tid.
Självklart har jag det, jag är bara tjugotvå år än så länge. Men jag kan inte längre gå den enkla vägen. Jag måste kämpa på ett helt annat sätt än vad dom behövde som visste från början vad de ville göra. Utbildningarna finns inte lika enkelt längre. De finns inte gratis och de är svårare att komma in på, få tid till. Allt är svårare.



Jag får väl helt enkelt se det som så att jag får vara tacksam för att insikten faktiskt slog mig nu. Att jag faktiskt fortfarande har tid även fast jag måste kämpa mer.
Not all are that lucky..



~*~