Feeling so small,,

Jag är just nu rädd. Så fruktansvärt rädd.
Anledningen?

I torsdags kväll fick jag åka in till Akuten på grund utav bröstsmärtor och andningssvårigheter. Fick nål i armen, blodprov togs, morfin injicerades, Cipramil svaldes ifall det skulle bero på ångest, samt att magproblem och/eller blodpropp övervägdes.
Blodförtunnande intogs via magen ( uffa! ) och jag lades in över natten för att jag morgonen efter skulle kunna röntgas för att utesluta en eventuell blodpropp. ( Det var något värde som tydligen var lite högt ).

Efter röntgen fick jag åka hem då det, som tur var, visat sig inte vara någon blodpropp. Däremot trodde läkarna att det var någon sorts infektion som satt sig i lungområdet ( lungsäcken? ) och jag fick åka hem efter att ha blivit ordinerad värktabletter.

Idag satt jag och övervägde när jag skulle kunna försöka börja träna igen ( köpte ju förra veckan ett 10-kort på Friskis för att sätta igång med lite aktiviteter, som en duktig flicka.. ) när telefonen ringde. I andra ändan utav luren berättade min läkare ifrån torsdagskvällen att de hade sett närmare på röntgenbilderna och sett att jag har en svullnad vid lungorna ( Vid luftrören? ). Han berättade vidare att jag nästa vecka kommer att bli kallad till sjukhuset för att där läggas in över natten.
Fler prover skall tas, detaljröntgen skall göras och de kommer även att söva mig för att föra ner en kamera i lungan på mig för att kunna se bättre vad det är som är fel på mig.

För något är det. De vet bara inte vad.

Onekligen snurrar det ganska många tankar i huvudet just nu och jag gör mitt bästa för att lugna ner mig själv med orden "Det ordnar sig. Det är nog inget allvarligt. Det fixar sig!".. Men samtidigt gnager såklart de mest hemska scenarion framför mina ögon.
Tänk om det är något som är allvarligt fel? Tänk om det är, världen förbjude, Cancer?

Min far dog i cancer när han var 28 år gammal, efter att ha vart sjuk i cirka 3 år.
Han fick alltså reda på det kring 25 års ålder - En ålder jag uppnår om två (2) månader.

Jag försöker låta bli att tänka så drastiskt, men det är svårt att hålla de tankarna borta helt.
Ärligt talat försöker jag att låta bli att tänka på det överhuvudtaget, men även det är svårt.

Det är säkert ingen fara.

..Men tänk om?

~*~

Småröriga tankar

Varför anses det, generellt sett, fult att kvittra lyckligt över att man ropat in glittriga My Little Pony-klistermärken ifrån Ebay, bara för att man klassas som "vuxen"? Varför tittar människor snett på en person som visar känslor öppet på allmänna platser, oavsett om det gäller glädje eller sorg? Varför finner allmänheten det så viktigt med fynd att den s k "mellandagsrean" förra året började redan på Juldagen?

Självmorden ökar i samma rasande takt som konsumtionen utav antidepressiva läkemedel, värktabletter, sömntabletter och fetma. Pressen på att vara "perfekt" är konstant överhängande, trots att medierna försöker framhålla att vi går mot sundare ideal och större acceptans. Visst har vissa saker gått framåt och vi är en bit på väg mot en bättre värld på många plan, men tydligen inte så snabbt som vi egentligen skulle behöva.

I min värld är det inte riktig mellandag förrän dagen efter annandagen.
Min jul är fortfarande "helig" och tillägnad min familj, och jag vägrar med allt vad jag har att tvinga mig iväg redan på juldagen för att spara några kronor på något jag antagligen egentligen inte ens behöver.
I min värld är det även fel att börja göra reklam för, och sälja, julgardiner och julprydnader i mitten utav September. Hey.. Jag har inte ens bytt mina sommargardiner till förmån för höstens mode än!
Kalla mig bakåtsträvare och/eller lat, men jag tycker inte att det är jul förrän Decembers första dag bläddras fram i min kalender.

Nu kanske ni tycker att jag överreagerar och funderar på att säga saker i stil med: "Men det är väl bara att låta bli att köpa dessa saker då?". Klart det är. För den enskilda människan. Men personligen tycker jag att det är oroande då detta är tecken på hur hysteriska vi som människor börjar bli. Att planera inför julen redan innan träden ens kommit på att det är dags att fälla sommarens löv är för mig vansinnigt! Vad hände med "lev i nuet"?

Missförstå mig inte nu - Jag är en planerande människa, men någonstans måste det väl räcka? För låt oss inse att vår värld är sjuk.
Den är sjuk och vi gör allt för att inte låtsas om det, vilket är helt fel. Hur ska vi kunna behandla något som vi gör vårt bästa för att inte låtsas om?

Nå.. Detta är ett ämne jag skulle kunna diskutera i oändlighet. Något jag brinner väldigt starkt för.. Men jag tänker avsluta det ungefär här med några saker som jag tycker är viktiga i vardagen.

Jag tänker fortsätta att bli alldeles lyrisk över mina My Little Pony-märken som jag ropade in på Ebay för 14 kronor, för de är så otroligt fina! Liksom MLP-klockan jag ropade in ända ifrån Hong Kong för blotta 24 spänn - Och jag uppmanar er att göra något liknande!

Jag tänker även fortsätta att skratta högt och pipa glatt på Ica när jag ser saker som är så urbota gulligt som PET-flaskorna i miniatyr innehållande Pepsi - Förhoppningsvis fick min minutiösa glädje åtminstone en till människa omkring mig att dra lite på smilgroparna.

Jag tänker även drista mig så långt till att påstå att jag är totalt övertygad om att världen skulle bli en bättre plats om fler människor tillät sig själva att bli lyckliga över små, fåniga saker som t ex regnbågsfärgade bomullsbollar.


~*~

Once again..

How can I decide what's right, when you're clouding up my mind..?

My thoughts are all tumbled up again.
I've been here before, so I know how the story goes. Or so I think.
It can go several ways from here, but for now all I know is that both my hands and feet gets cold.
Cold when I know that somethings going on.

Feelings scrambled like eggs.
Confusing me once again.

My dreams is starting to haunt me, like they always do when things like this comes around.
I've been here before, but still I don't know what to do. What to think. What to expect and believe.

Hopefully it will pass, just like the other times.
Pass just like a bad flue that's infecting my senses.
Making my body hurt and my senses numb.

Hopefully it will pass, just like the other times.

I just hope it passes quickly.

~*~

Chock

Rättelse:

Kvinna och TRE hundar överlevde kraschen med lindrigare skador - såsom glassplitter lite här och var ( inklusive i öronen, munnen och fast i hårbotten), gigantiska blåmärken, stukad fot, gigantiska blåklockor på båda ögonen och sådant.
Dock, mot alla odds, inget brutet.

Min mor och hennes hundar hade inte änglavakt -
Dom hade hela änglakören med sig.

~*~

...

Illamående, skuldkänslor, hopplöshet och förtvivlande.
Inte i övervälmande styrka, men känslorna ligger ändå där ute i periferin.

Oron dallrar likt hettan från asfalt, men jag vet inte riktigt vad som frambringar den. Inte helt säkert, åtminstone.

Jag är rädd för en massa saker, men mestadels antar jag att det ligger kvar en del ifrån förra veckans händelser.
Rädslan för att yttrade ord faktiskt hade en grund, att det faktiskt inte bara var ord tagna ur luften.
Bara tanken på att det ligger någonting bakom dem gör att mina ögon börjar bränna och halsen stockar sig.

Jag är rädd.
Möjligen livrädd.
..men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.

~*~

Maktlös

Den här dagen har vart ganska bra. Jag har tagit mig i kragen och utfört saker som stod på min "2 do"-list, vilket för en ångestskrämd faktiskt är en ganska stor bedrift. ( Rädslan - Andrea: 0 - 1 )
Jag har till och med skapat lite konst på en s k Moppe-byrå ifrån Ikea. Någorlunda nöjd med resultatet och har bestämt mig för att inte kräva för mycket utav mig själv. Allt behöver inte vara perfekt.
( Det är åtminstone vad min psykiatriker påstår.. )

Sedan blev det kväll.
Humöret dalade och ångesten började klia mig på ryggen efter intagandet utav blåbärs- och hallonsmulpaj med vaniljvisp. ( Dagen hade ju gått så bra innan. Varför var jag tvungen att äventyra det? )
Hemgång ifrån svärföräldrarna för att försöka få tankarna på annat, men då blev min sambos låga humör mer påtagligt.
Han mår inte bra, han trivs inte där han just nu är.. Och jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Inte ett endaste dugg.
Inte ens försök till kramar och tröstande ord verkar hjälpa, vilket resulterar att jag känner mig totalt värdelös.

Jag avskyr känslan utav maktlöshet. Avskyr att jag inte kan göra någonting för att göra saker och ting bättre. Ingenting.
Jag avskyr det mer än väldigt mycket.

Varför kan saker och ting inte bara ordna upp sig för en gångs skull? När den ena börjar resa sig så faller den andra.
Så. Jävla. Typiskt.

Och jag avskyr det.

~*~

Hopplöst..

"-Jag vill bli smal och brun"

Detta yttrades utav en deltagare i årets Robinson som anledning till varför de valde att ställa upp i tävlingen. Smal och brun.
Inte det faktum att det är en tämligen extrem tävling som få skulle klara utav. Nej. Här ansluter vi oss för att komma närmare ett ideal.

Visste ni dessutom att det efterlängtade "Size Zero"-idéealet baseras på en vikt motsvarande en nioårig flickas? Dessutom:
"En kvinna av size zero har bystmått på 80 cm, midjemått på 59 cm och höftmått på 82 cm." - Wikipedia
Size Zero skall tydligen motsvara en 32'a, svensk storlek.

Jag kommer aldrig att uppnå ett sådant resultat. Aldrig. Det är, faktiskt, för min kropp fysiskt omöjligt. Det är alltså bara för mig att gilla läget och ge upp?

Så varför kan jag inte låta bli att sukta efter att vara smal, liten och nätt? Varför vägrar mitt psyke att släppa bilden utav mig som den jag egentligen vill vara? En bild som är omöjlig att uppnå, speciellt med tanke på att den skulle innefatta en förminskning utav min fysiska längd ed cirka 10 centimeter..

Jag avundas min lillasyster. Hon är smal, hon är snygg och hon kan ha vilka kläder hon vill.
Hon är helt enkelt smal och nätt.

När allt kommer till kritan så vill jag väl egentligen inte uppnå just Size Zero, men något i mitt huvud skriker ändå att kanske är det bättre med några utstickande kotor, än att ha ett fläsk som dallrar?

Det är så svårt att få ner alla tankar jag har i mitt huvud just nu, då alla far runt som på Speed. Jag får inte orden rätt och meningarna trasslar ihop sig - Men slutresultatet är ändå detsamma: Jag vill vara smal.
Väldigt smal.

Så varför kan jag inte uppnå den motivationen som kan hjälpa mig att nå mitt mål? Varför kan jag inte ta mig i kragen, äta rätt och träna flera timmar om dagen? Gudarna ska veta att jag just nu åtminstone har tiden till det.

Ärligt?
Jag vet inte.
Jag vet inte alls.

Allt känns bara
så hopplöst.

~*~