Småröriga tankar

Varför anses det, generellt sett, fult att kvittra lyckligt över att man ropat in glittriga My Little Pony-klistermärken ifrån Ebay, bara för att man klassas som "vuxen"? Varför tittar människor snett på en person som visar känslor öppet på allmänna platser, oavsett om det gäller glädje eller sorg? Varför finner allmänheten det så viktigt med fynd att den s k "mellandagsrean" förra året började redan på Juldagen?

Självmorden ökar i samma rasande takt som konsumtionen utav antidepressiva läkemedel, värktabletter, sömntabletter och fetma. Pressen på att vara "perfekt" är konstant överhängande, trots att medierna försöker framhålla att vi går mot sundare ideal och större acceptans. Visst har vissa saker gått framåt och vi är en bit på väg mot en bättre värld på många plan, men tydligen inte så snabbt som vi egentligen skulle behöva.

I min värld är det inte riktig mellandag förrän dagen efter annandagen.
Min jul är fortfarande "helig" och tillägnad min familj, och jag vägrar med allt vad jag har att tvinga mig iväg redan på juldagen för att spara några kronor på något jag antagligen egentligen inte ens behöver.
I min värld är det även fel att börja göra reklam för, och sälja, julgardiner och julprydnader i mitten utav September. Hey.. Jag har inte ens bytt mina sommargardiner till förmån för höstens mode än!
Kalla mig bakåtsträvare och/eller lat, men jag tycker inte att det är jul förrän Decembers första dag bläddras fram i min kalender.

Nu kanske ni tycker att jag överreagerar och funderar på att säga saker i stil med: "Men det är väl bara att låta bli att köpa dessa saker då?". Klart det är. För den enskilda människan. Men personligen tycker jag att det är oroande då detta är tecken på hur hysteriska vi som människor börjar bli. Att planera inför julen redan innan träden ens kommit på att det är dags att fälla sommarens löv är för mig vansinnigt! Vad hände med "lev i nuet"?

Missförstå mig inte nu - Jag är en planerande människa, men någonstans måste det väl räcka? För låt oss inse att vår värld är sjuk.
Den är sjuk och vi gör allt för att inte låtsas om det, vilket är helt fel. Hur ska vi kunna behandla något som vi gör vårt bästa för att inte låtsas om?

Nå.. Detta är ett ämne jag skulle kunna diskutera i oändlighet. Något jag brinner väldigt starkt för.. Men jag tänker avsluta det ungefär här med några saker som jag tycker är viktiga i vardagen.

Jag tänker fortsätta att bli alldeles lyrisk över mina My Little Pony-märken som jag ropade in på Ebay för 14 kronor, för de är så otroligt fina! Liksom MLP-klockan jag ropade in ända ifrån Hong Kong för blotta 24 spänn - Och jag uppmanar er att göra något liknande!

Jag tänker även fortsätta att skratta högt och pipa glatt på Ica när jag ser saker som är så urbota gulligt som PET-flaskorna i miniatyr innehållande Pepsi - Förhoppningsvis fick min minutiösa glädje åtminstone en till människa omkring mig att dra lite på smilgroparna.

Jag tänker även drista mig så långt till att påstå att jag är totalt övertygad om att världen skulle bli en bättre plats om fler människor tillät sig själva att bli lyckliga över små, fåniga saker som t ex regnbågsfärgade bomullsbollar.


~*~