Jag är just nu rädd. Så fruktansvärt rädd.
Anledningen?
I torsdags kväll fick jag åka in till Akuten på grund utav bröstsmärtor och andningssvårigheter. Fick nål i armen, blodprov togs, morfin injicerades, Cipramil svaldes ifall det skulle bero på ångest, samt att magproblem och/eller blodpropp övervägdes.
Blodförtunnande intogs via magen ( uffa! ) och jag lades in över natten för att jag morgonen efter skulle kunna röntgas för att utesluta en eventuell blodpropp. ( Det var något värde som tydligen var lite högt ).
Efter röntgen fick jag åka hem då det, som tur var, visat sig inte vara någon blodpropp. Däremot trodde läkarna att det var någon sorts infektion som satt sig i lungområdet ( lungsäcken? ) och jag fick åka hem efter att ha blivit ordinerad värktabletter.
Idag satt jag och övervägde när jag skulle kunna försöka börja träna igen ( köpte ju förra veckan ett 10-kort på Friskis för att sätta igång med lite aktiviteter, som en duktig flicka.. ) när telefonen ringde. I andra ändan utav luren berättade min läkare ifrån torsdagskvällen att de hade sett närmare på röntgenbilderna och sett att jag har en svullnad vid lungorna ( Vid luftrören? ). Han berättade vidare att jag nästa vecka kommer att bli kallad till sjukhuset för att där läggas in över natten.
Fler prover skall tas, detaljröntgen skall göras och de kommer även att söva mig för att föra ner en kamera i lungan på mig för att kunna se bättre vad det är som är fel på mig.
För något är det. De vet bara inte vad.
Onekligen snurrar det ganska många tankar i huvudet just nu och jag gör mitt bästa för att lugna ner mig själv med orden "Det ordnar sig. Det är nog inget allvarligt. Det fixar sig!".. Men samtidigt gnager såklart de mest hemska scenarion framför mina ögon.
Tänk om det är något som är allvarligt fel? Tänk om det är, världen förbjude, Cancer?
Min far dog i cancer när han var 28 år gammal, efter att ha vart sjuk i cirka 3 år.
Han fick alltså reda på det kring 25 års ålder - En ålder jag uppnår om två (2) månader.
Jag försöker låta bli att tänka så drastiskt, men det är svårt att hålla de tankarna borta helt.
Ärligt talat försöker jag att låta bli att tänka på det överhuvudtaget, men även det är svårt.
Det är säkert ingen fara.
..Men tänk om?
~*~
2 kommentarer:
Herregud, gumman! Jag håller tummarna för att det inte är något farligt, och om det skall vara en tumör får det fan i mig vara en sådan där snäll i stil med den som bodde i min mage. *kramar om länge* Jag tänker på dig. Håll mig uppdaterad!
Jag skickar ett antal tankar till dig där uppe i Norrlandet, systra mi. *kramar*
Skicka en kommentar