Hopplöst..

"-Jag vill bli smal och brun"

Detta yttrades utav en deltagare i årets Robinson som anledning till varför de valde att ställa upp i tävlingen. Smal och brun.
Inte det faktum att det är en tämligen extrem tävling som få skulle klara utav. Nej. Här ansluter vi oss för att komma närmare ett ideal.

Visste ni dessutom att det efterlängtade "Size Zero"-idéealet baseras på en vikt motsvarande en nioårig flickas? Dessutom:
"En kvinna av size zero har bystmått på 80 cm, midjemått på 59 cm och höftmått på 82 cm." - Wikipedia
Size Zero skall tydligen motsvara en 32'a, svensk storlek.

Jag kommer aldrig att uppnå ett sådant resultat. Aldrig. Det är, faktiskt, för min kropp fysiskt omöjligt. Det är alltså bara för mig att gilla läget och ge upp?

Så varför kan jag inte låta bli att sukta efter att vara smal, liten och nätt? Varför vägrar mitt psyke att släppa bilden utav mig som den jag egentligen vill vara? En bild som är omöjlig att uppnå, speciellt med tanke på att den skulle innefatta en förminskning utav min fysiska längd ed cirka 10 centimeter..

Jag avundas min lillasyster. Hon är smal, hon är snygg och hon kan ha vilka kläder hon vill.
Hon är helt enkelt smal och nätt.

När allt kommer till kritan så vill jag väl egentligen inte uppnå just Size Zero, men något i mitt huvud skriker ändå att kanske är det bättre med några utstickande kotor, än att ha ett fläsk som dallrar?

Det är så svårt att få ner alla tankar jag har i mitt huvud just nu, då alla far runt som på Speed. Jag får inte orden rätt och meningarna trasslar ihop sig - Men slutresultatet är ändå detsamma: Jag vill vara smal.
Väldigt smal.

Så varför kan jag inte uppnå den motivationen som kan hjälpa mig att nå mitt mål? Varför kan jag inte ta mig i kragen, äta rätt och träna flera timmar om dagen? Gudarna ska veta att jag just nu åtminstone har tiden till det.

Ärligt?
Jag vet inte.
Jag vet inte alls.

Allt känns bara
så hopplöst.

~*~