--- 16:53 ---
För, i skrivande stund, två år sedan hade jag ett levande liv i mig. Ett litet frö med intentionen att slå ut till något vackert. Ett frö som dock inte var ämnat för det här livet, för mitt liv. Ett frö som vissnade och dog innan det egentligen hann påbörja sin resa mot detta ljus, utan blev dömt till något annat. En dom som kom då jag redan hade börjat förbereda mig för mitt nya liv, min nya framtid. En framtid som inte var menad för mig, för oss, just då.
En framtid som jag faktiskt i det stilla bad bort då jag redan från början anade att den skulle bli olycklig.
Jag var självklart väldigt ledsen den tjugoförsta december då läkaren på sjukhuset informerade mig om att det inte längre fanns ett andra liv i mig, men ganska snart byttes denna känsla ut mot en sorts tacksamhet. Jag fick en andra chans, en chans till att få det liv jag egentligen ville ha. Att få en chans att hinna bygga upp en säkerhet, en trygghet, innan jag lanserade ett nytt Jag för världen.
Jag var, och är, tacksam..
..men även sårad.
Varje månad spelas samma känslor upp för mig. Varje månad blir jag påmind om vad som hände då. Varje månad försöker jag att ignorera det och tänka på att det var för det bästa, för det var del väl?
Problemet är bara att för två år sedan startades en klocka i mitt inre, och även om en stor del utav mig vet att den måste fortsätta att vara stilla, så är det ändå en liten del utav mig som längtar. Längtar efter den där speciella känslan.
Och det smärtar att veta att än så länge,
är jag tvungen att trycka på snooze.
~*~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar