--- 00:36 ---
För cirka två timmar sedan glömde jag åter igen bort hur man andas ordentligt. Andetagen når inte ens halvvägs ner dit de ska, utan stannar någonstans i brösthöjd. Detta pågår tills en snabb flämtning efter luft undslipper mina lungor, eller när en gäspning lyckas med bravaden att stjäla mer syre.
Min hjärna har stannat utav och jag har svårt att tänka, svårt att uppfatta saker. Tårarna föll en stund, men även de har glömt bort hur man gör.
Samtidigt känns det som om någon håller ett lätt, men ändock fast grepp omkring min strupe, min magsäck och mina axlar. Ett fast grepp som inger ett löfte om att de, vem det nu än är som håller i mig, inte tänker lätta på trycket i första taget.
För cirka två timmar sedan fick jag information om att det finns risk för att den här julen inte direkt blir som man skulle vilja. Att min närmsta värld skakats ännu en gång, med den skillnaden att det nu följde med mer information. Information som inte direkt gjorde någonting bättre. Alls.
Ibland hatar jag Verkligheten.
Verkligheten är, som min vän sagt så många gånger, en mycket elak pojke. En pojke som just nu gapskrattar mig rätt i ansiktet medan han ser på hur hans saliv sakta rinner ner för mina kinder.
Han skrattar.
Och njuter.
~*~
1 kommentar:
Ja ..Andrea, det e en sorlig verklighet som utspelar sig nu ..Men vi finns alltid till för varandra ))
Skicka en kommentar