Runaway

--- 21:24 ---

Vad gör man när det känns som om ens bröstkorg är påväg ut genom ens skinn?
När det känns som om magsäcken hotar att försöka klättra upp och ut genom strupen, samtidigt som axlarna bidrar med en lustig känsla om att de sitter helt felplacerade och hotar med att de när som helst tänker förflytta sig mot din vilja?

Om det är någon som har en aning; Snälla kontakta mig.

Jag vet inte vad det beror på.
Jag tror ärligt talat att jag aldrig ens har kommit nära en korrekt gissning till anledningen på mitt problem. Det börjar kännas som en kronisk sjukdom. Något som återkommer år efter år efter år..
Jag vet inte om det beror på att hösten stundar, att jag känner mig trängd i min nuvarande bosituation, alla samtal om en eventuell flytt till stockholm som blev grusade, eller på att jag helt enkelt behöver öka min medicinering.
Det vore självklart typiskt ifall det skulle vara en kombination utav samtliga alternativ.
Just typiskt.

Hur det än faller sig innehar jag just nu en känsla som gör att det känns som om jag snart kommer att explodera om inte en lösning snart står att finna.
Att jag snart, för full hals, kommer att skrika rakt ut bara för att försöka få tyst på den rivande klon i mitt bröst.

Just nu vill jag bara springa så långt mina ben bär mig.
Springa tills min kropp skriker åt mig att sluta.
Springa tills min kropp protesterar på alla sätt den kan..
..och sedan fortsätta.

Jag vill bort.
Jag vill fly.

Och det skrämmer mig.

~*~