--- 23:28 ---
Det finns en anledning till att jag inte litar på människor. Speciellt inte efter att de sagt "Jag finns här. Jag försvinner inte.". De har alltid en förmåga att göra just det då. Försvinna.
Just ikväll tänker jag speciellt på en människa, men det spelar ingen roll. Det svider vem den än är. Speciellt eftersom det oftast uteslutande är människor man bryr sig mycket om som brukar yttra sådana saker. Men trots att jag i den stund han yttrade de orden visste att han skulle försvinna ur mitt liv inom en inte allt för avlägsen framtid, så ville jag ändå tro på honom. Detta resulterade självklart i att jag öppnade mig ännu lite mer. Det händer inte så jätteofta, om jag ska vara ärlig. Vilket självklart resulterade i att det sved ganska duktigt när han försvann.
Jag saknar honom ibland. Jag saknar inte bara just honom, utan även de andra som sagt samma sak. Jag avskyr att sakna på det sättet. Jag avskyr att förlora människor jag bryr mig om. Det är därför jag har en förmåga att inte börja bry mig om så många så mycket. För jag vet att jag en dag antagligen kommer att behöva lämna dem.
Självbevarelsedrift 4tw?
Om man inte involverar sig kan man inte bli sårad.
And still.
It seems to happen over, and over again..
~*~
2 kommentarer:
Se där... Nej, du är inte den enda som kommenterat. Eller jo, kanske. Alla andra har gjort det via mail istället av någon dum anledning. Känns lite efterblivet att skriva till varandra såhär som svar på bloggar men men...
Se mej inte som egoistisk eller att jag ser ner på människor som mår dåligt, men jag av någon dum jävla anledning så gillar jag att läsa om olyckliga saker så jag kommer fram till hur jälva bra jag själv har det.
Om man inte involverar sig, kan man då bli älskad?
Skicka en kommentar