Who am I kidding?

--- 20:11 ---

Glömma med ömhet. Det är något som Mark Levengood skriver om i sin bok "Sucka mitt hjärta men brist dock ej".
Jag tycker om det avsnittet. Det fick mig att lé när jag satt där på tåget medan solens strålar varsamt värmde mina kinder genom fönstret. Jag fick i och med det avsnittet liksom bekräftat på något sätt att den förmåga jag har att "komma över saker" så fort som jag gör det, inte har med förnekelse eller förträngning att göra. Jag mår dåligt, jag gråter, jag glömmer. Med ömhet.

"Vad menar hon egentligen nu?", kanske ni undrar. Ni kanske rentutav fnyser och tänker: "Eller hur. Det spelar ingen roll vad hon kallar det. Det är fortfarande förnekelse och förträngning", men det är det faktiskt inte. För jag lär mig alltid. Vissa gånger mindre än andra, andra gånger mer. Jag mår dåligt, jag kraschar, jag gråter.. Jag reser mig. Jag ler.
Det är så jag fungerar.
Jag orkar inte gå och må dåligt för något en längre tid. Livet är alldeles för kort för det. Alldeles, alldeles för kort och för dyrbart för att tillåtas kastas bort på att sitta i ett hörn och må dåligt hela tiden.
Visst, det är bra att göra det ibland med. Vi måste tillåta oss själva att må dåligt, för det finns bara en väg bort från sorgen - rakt igenom den. Annars, för att åter igen citera Mark, så kommer den att bli oss en ständig följeslagare genom livet.

Trots detta är inte heller jag fullständig och perfekt. Det vore bara patetiskt att påstå något sådant. Jag är trasig. Jag är stundtals helt förstörd. Jag mår inte heller så bra som jag kanske borde göra. Eller så är det helt tvärt om. Kanske mår jag bättre än vad många andra skulle gjort om de hade gått igenom samma saker som jag gjort? Kanske andra människor hade valt att ge upp för länge sen? Det är ingenting jag vet någonting om. Det enda jag vet och känner till är att jag alltid klarar mig. Jag står fortfarande upp, även om jag ibland faller. Ibland ganska ofta och ibland otroligt sällan. Jag bara vägrar att lägga mig ner och förbli liggandes.

Den dagen jag ligger kvar.
Den dagen kan ni markera som den dagen jag dog.




And still..
Your absence makes me cry.




~*~